Septembertankar

Är det möjligt att sakna ett djur lika mycket som en människa? Om du frågar mig så är svaret, absolut ja.

Att förlora två hundar med några månaders mellanrum kändes tungt och svårt.

Året började inte något vidare. I januari förolyckades Elmo när han blev påkörd av tåget. Ja, jag vet, vi bor nära järnvägen och det var inte första gången det hände. Men inget hindrar en vig, akrobatisk och i toppform, lapphund från att ta sig dit den vill. Hur ska en hund förstå att det ljud som han har hört sedan valptiden att det är livsfarligt på järnvägen. Där finns inga snömängder att tala om och djuren springer ut där det verkar enklast att ta sig fram. Så det hände alltså i januari. Elmo blev nästan 8 år.

Aleksi blev sjuk redan i augusti året innan. Många veterinärbesök innan vi fick veta att han hade cancerceller i nosslemhinnan. Han fick allt besvärligare att klara ett värdigt hundliv och det är min uppgift som hans matte att låta honom somna in. Några fina månaders bonustid fick vi men i maj var det dags att lämna jordelivet. Aleksi skulle fyllt 11 år i juli.

Jag drömmer om våra långa, härliga skogsturer genom åren. Den bästa upplevelsen för kropp och själ.

Älskade hundar, jag saknar er obeskrivligt mycket, men som jag tror ses vi igen. Nu får ni springa ikapp mamma Tuli, Frassefrej och alla dom andra 💞